Jag läste först Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita på en balkong på Hotel Metropole i Saigon under tre sommarkvällar 1971.
Den tropiska luften var tung och fylld av dofterna av krut och motorcykelexos och ruttna fiskar och vedspisar, och horisonten glödde tvetydigt, kanske av värmeblixtar, kanske av bomber.
Senare varje kväll, som var min vana, brukade jag vandra ut i stadens ångande bakgator, där ingen någonsin verkade sova, och sitta hukad i portgångar med människorna och lyssna på berättelserna om deras kultur och deras förfäder och deras pågående liv.
Bulgakov lärde mig att höra något i de berättelserna som jag ännu inte hade hört tydligt.
Man skulle kunna kalla det, med termer som snart därefter skulle få stor spridning, "magisk realism".
Den torra blandningen av det fantastiska och det realistiska var kärnan i den vietnamesiska mytologin.
Det är kärnan i den nuvarande tidsandan.
Och det uppfanns inte av Gabriel García Márquez, hur underbar hans Hundra år av ensamhet än är.
Garcia Márquez's banbrytande verk av magisk realism föregicks av nästan tre decennier av Bulgakovs lysande mästerverk till roman.
Den sommaren i Saigon tog en vodkadrickande, pratande svart katt, en samling vackra nakna häxor, Pontius Pilatus och en hel ensemble av upplysningsfientliga författare från Stalins Moskva och Satan själv permanent bostad i mitt kreativa undermedvetna.
Deras närvaro, kanske mer än något annat från litteraturens värld, har bidragit till att forma det verk jag är mest stolt över.
Jag får ofta frågan om en lista över favoritförfattare.
Här är mitt råd.
Läs Bulgakov.
Se dig omkring i det nya århundradet.
Han kommer att visa dig saker du behöver se.
Återbetalning vid utebliven leverans
